Istället för att sträva efter perfektion till varje pris och ständigt sträva efter topprestationer är det bättre att lära sig att inte bry sig och släppa taget. Att inte ta saker för personligt – det är den verkliga hemligheten bakom lycka. Denna mycket avslappnade inställning hyllas sällan i självhjälpsböcker eller medieråd om välbefinnande. Ändå, enligt psykologin, förändrar den allt i vardagen.
Att inte bry sig: en ogillad men effektiv metod
Djungelbjörnen Baloo sjöng "Allt nödvändigt" medan Pumbaa sjöng "Hakuna Matata" som en hymn till glädjen. Disneyfigurer, filosofer mer lättillgängliga än Descartes och Platon, förespråkar en avslappnad mentalitet, men de har inte den absoluta sanningen om lycka . Dessutom nämner ingen i dessa moderna berättelser "Jag skiter i det"-mentaliteten, som också saknas på dopamindrivna sidor och medieberättelser.
Ändå är det definitivt det bästa rådet för att må bättre med sig själv och sluta behandla sitt liv som en tävling. Författaren Mark Manson tillägnade det en hel bok med titeln " The Subtle Art of Not Giving a F*ck ", en New York Times-bästsäljare. I den lägger han fram kärnan i denna filosofi, som ofta anses vara nonchalant och misstas för nedlåtenhet. Detta mantra, som avviker från extrem empati och alla andra regler för självförverkligande, är allt annat än ohälsosamt.
I ett samhälle där vi alltid har lärt oss att vara den "bästa versionen av oss själva" är det svårt att förbli opåverkad av en chefs tillrättavisningar, en kollegas förtäckta kommentarer eller vardagens överväldigande krav. Det är omöjligt att låtsas att det inte påverkar oss. Eller, medan vi behåller skenet, sjuder vi inombords. Men denna mentala förändring förändrar allt. Nej, att inte bry sig är inte de hjärtlösas reflex, och det är inte heller ett tecken på brist på känslor. Det är vanan hos människor som verkligen bryr sig om sig själva.
Att lära sig att inte bry sig är bra för din mentala hälsa
Att inte bry sig innebär att låta den inre Dr. House ta över från den lilla rösten inom oss som ständigt får oss att känna oss utsatta. Det är ett bra sätt att rensa upp sinnet och befria det från påträngande tankar. Forskning utförd av University of California visade att individer som medvetet väljer vart de ska rikta sin uppmärksamhet är cirka 23 % lyckligare än de som försöker kontrollera allt.
Att inte bry sig ett dugg handlar inte om att säga åt andra att gå vilse eller anta en högdragen, kall ton. Det handlar inte om att "ta allt lätt", utan helt enkelt att filtrera det som påverkar oss. Det handlar om att veta hur man säger "nej" där andra nickar instämmande när de redan är trötta. Det handlar om att behålla lugnet inför omotiverade tillrättavisningar som inte ens är konstruktiva. Det handlar också om att gratulera en vän till en befordran istället för att ifrågasätta hela deras liv. I slutändan handlar det om att välja att inte investera onödig emotionell energi. Och det är den avgörande skillnaden mellan att inte bry sig ett dugg intelligent och att vara fullständigt försumlig.
Grunderna för att lära sig att taktfullt inte bry sig ett dugg
Tanken är inte att låtsas att vi inte bryr oss när det skadar vårt ego. Det är inte en fasad; det är en attityd, ett sinnestillstånd. Och ibland är det en delikat balansgång, särskilt när vi har vant oss vid att ständigt rättfärdiga oss själva, försvara oss själva eller jämföra oss med andra. Om vi låtsas vara likgiltiga kan vi snabbt uppfattas som motbjudande eller obehagliga.
Därav vikten av att inte blint följa lektionen, utan tillämpa den. Det är en sorts mental avgiftning, en inre rening. Det är som om vi aktiverar "brusreducerings"-läget i våra sinnen. Och boken "The Subtle Art of Not Giving a F*ck" ger en utmärkt grund för att komma igång med denna "självklara" övning. Det finns en viktig fråga att tänka på: "Är det här verkligen viktigt för mig?"
Därifrån två alternativ:
- Om det är viktigt: är det vettigt att ge det energi, uppmärksamhet och att investera känslomässigt i det.
- Om det inte är viktigt, så finns det ingen mening med att slösa mental eller emotionell tid på det. Släpp det bara.
I den kollektiva föreställningsförmågan ses det som ett tecken på emotionell omognad att inte bry sig, det typiska beteendet hos ett bortskämt barn. Ändå finns det en konst i att inte bry sig. Ibland är det en handling av självrespekt, av självskydd. Det handlar inte om att se ner på världen, det handlar helt enkelt om att få perspektiv.
